AXEL MUNTHE 1857 – 1949
Axel Munthe föddes i Oskarshamn 1857, som yngsta barnet till apotekaren Fredrik Munthe och hans hustru Lovisa Aurora. Familjen flyttade till Vimmerby och en tid därefter till Stockholm. Axels skolgång hade dalar och höjder men han tog studenten som privatist, sexton år gammal. Efter studier i Uppsala fortsatte han sina studier i ett varmare klimat, då han hade problem med lungorna. År 1880 kunde han lägga fram sin doktorsavhandling i Paris, som Frankrikes yngste medicine doktor.
Där startade han sedan sin läkarkarriär och umgicks med de många svenska konstnärer som fanns i Paris då. Han gifte sig med en svensk konststuderande, Ultima Hornberg, och Carl Larsson ordnade svensexan. Han reser till Neapel där koleran brutit ut för att hjälpa till så gott han kan. Samtidigt skriver han brev, ”Brev från Napoli”, som publiceras i Stockholms Dagblad. Så börjar hans författarskap. Äktenskapet med Ultima tar slut och Axel flyr Paris och beger sig till Capri, där han lever en tid som fattigläkare. Via en vän och välgörare får han möjlighet att starta en läkarpraktik i Rom, vid Piazza di Spagna. Det ändrar hans liv. Han får en patientkrets av europeisk aristokrati. När den svenska kronprinsessan Victoria behöver en livläkare är det Axel som tillfrågas. Så startar ett livslångt engagemang. Han får också möjlighet att uppfylla sin dröm – ett hus på Capri. Ön som han lärt sig älska. Där låter han bygga sitt hus, Villa San Michele, i Anacapri, som står färdigt i slutet av 1890-talet. Samtidigt driver han sin praktik i Rom.
I Rom möter han familjen Pennington Mellor, och deras dotter Hilda. En bekantskap som slutar med ett bröllop mellan Axel och Hilda 1907. Två söner föds och familjen låter några år senare bygga ett sommarhus – Stengården – i Leksand. Familjen delar sitt liv mellan London, Capri och i Leksand. Men år 1919 lämnar Hilda brådstörtat Axel och därefter har han mycket liten kontakt med henne och barnen. Formellt är det gifta livet ut.
Efter bara några lämnade Munthe Villa San Michele, som låg på en plats där ljuset var för starkt för hans känsliga ögon. Han behöll villan, men bosatte sig i Torre di Materita, där ljuset var mildare.
1929 publicerades ”Boken om San Michele”. En bok om hans liv, där han enligt egen utsaga hävdar att han ”uppehåller sig i det illa utstakade området mellan det sannolika och det osannolika”. Boken kom att bli en internationell succé, den översattes till ett 40-tal olika språk och Axel kom att bli en av världens kändaste svenskar
Året därpå,1930, avled drottning Victoria i Rom.
Anacapri var hans fasta punkt, men somrarna tillbringades gärna i Sverige. År 1943, under brinnande krig, kunde han inte återvända till Capri efter sommaruppehållet. Han blev kvar i Sverige och fick bo på Stockholms Slott. Där avled han i februari 1949.
Villa San Michele testamenterades till svenska staten, med syfte att kulturellt förena Sverige och Italien. En stipendieverksamhet startades som fortsätter än idag.
Bengt Jangfeldt / Christin Edström
HILDA PENNINGTON MELLOR MUNTHE 1876 – 1967
Hilda Pennington Mellor föddes i Biarritz, Frankrike, 1876. Föräldrarna var John och Anna Catherine Pennington Mellor. Fadern var en förmögen engelsk affärsman, som bland annat ägde en handelsflotta och bomullsplantager i Egypten. Modern var född Wilson och uppvuxen i Vermont, USA. Familjen levde att ambulerande liv med Biarritz som fast punkt. Där lät de bygga en slottsliknande villa, Villa Francon, där Hilda växte upp. Familjen hade ett stort umgänge bland Europas kungligheter och aristokrati. Hildas utbildning skedde antagligen med hjälp av guvernanter och genom bildningsresor i Europa.
På 1890-talet fanns familjen i Rom och där mötte hon läkaren Axel Munthe, som då hade en praktik intill Spanska trappan. Hilda blev djupt förälskad i den svenske läkaren som var nära tjugo år äldre. Paret gifte sig i London 1907 och fick snart sönerna John Axel Wiking – kallad Peter – 1908, och Malcolm Grane 1910.
Efter en bröllopsresa till Sverige beslöt de att bygga ett sommarhus i Dalarna. 1911 stod det herrgårdsliknande huset Stengården färdigt intill Leksands kyrka. Där, i den speciella miljön, vid niporna intill Siljan, skapade Hilda de trädgårdar som kom att bli karaktäristiska för gården.
Från sin uppväxt hade Hilda ett starkt intresse för teater och musik, och det kom i hög grad att prägla hennes och sönernas somrar i Leksand. Hon uppmuntrade dem till ett fantasifullt skapande och det framfördes ständigt olika teaterspel. För de närmaste vännerna, eller större föreställningar där hon engagerade ett hundratal barn från Leksand. ”Leksand genom tiderna” 1932 och ”Leksandsspel, historiska och religiösa legender” 1934 är sådana spel.
Hilda umgicks med flera av de kulturpersonligheter som sökt sig till trakten runt Siljan och övriga Dalarna runt förra sekelskiftet. Där fanns familjerna Zorn, Larsson, Karlfeldt och Ottilia Adelborg med flera. Bland de närmsta vännerna fanns just Ottilia Adelborg.
Axel och Hilda hade mycket liten kontakt efter 1919 men de förblev gifta livet ut. Under vintersäsongen bodde Hilda och sönerna mestadels i Wimbledon, England men somrarna vistades de i Leksand, när inte krig eller ohälsa gjorde det svårt.
Hilda dog i Rom 1967. På Protestantiska kyrkogården finns en minnessten över hela familjen Munthe.
Christin Edström
ERIK AXEL KARLFELDT 1864–1931
Min morfar Erik Axel Eriksson föddes i Lejonets tecken den 20 juli 1864 på mor Annas ärvda bondgård Tolvmansgården i Karlbo by, Folkärna socken. Han var äldste son i mammans andra äktenskap, men det stod tidigt klart att han inte skulle ta över lantbruket. Hans begåvning och håg låg till läsning och språket och det bestämdes, att Erik skulle bli den förste i släkten att gå i läroverk.
Det var svåra tider för lantbruket. Missväxtår. Familjen var stor och pappan gav sig på malmletning och spekulation i gruvbrytning i hopp om inkomster, som skulle ge försörjning. Förlusterna växte och när släkten inte längre ville låna fadern pengar, förfalskade han deras namnteckningar för att säkra ytterligare banklån. Samma vår året 1885 som Erik Axel tog studenten sprack bubblan, fadern fängslades och dog strax efter avtjänat straff. Gården såldes på exekutiv auktion och väckte hos Erik Axel en skam och ett trauma, som förföljde honom hela livet.
Studieåren i Uppsala fick gång på gång avbrytas till följd av penningbrist, tills Erik Axel mötte Ernst Beckman, då chefredaktör för Aftonbladet. Denne tog på sig ansvaret, att stötta den unge diktarens fortsatta väg fram till och bortom examen och 1895 kom debuten med Vildmarks- och kärleksvisor. Erik Axel hade då förkastat fadersnamnet, nu hette han Karlfeldt efter födelseorten Karlbo. Hans älskade lillebror Per hade tagit sitt liv.
Diktarens väg kantades av upprepade skandaler sprungna ur passioner och skvaller. Allt mörker försökte han dölja under sitt glättiga alter ego, diktargestalten Fridolin. Med sin tilltagande bildning kunde han med tiden ”tala med bönder på bönders sätt, men med lärde män på latin”.
Karlfeldt fick med de två tätt på varandra följande Fridolinsamlingarna ”Fridolins Visor” 1898 och ”Fridolins Lustgård och Dalmålningar på rim” 1901 sitt stora genombrott. På dem följde ytterligare tre diktsamlingar, ”Flora och Pomona” 1906, ”Flora och Bellona” 1918 samt ”Hösthorn” 1927.
1903 valdes Erik Axel som första nittiotalist in i Svenska Akademin. Han blev dess ständige sekreterare 1912 och fram till sin död. Han blev en rimmets och språkets mästare, med en rytmik och musikalitet som än idag gör honom till vår mest tonsatte diktare.
1921 återvände Morfar till sitt älskade Dalarna, när han i Sjugare by invid Opplimen i Leksand köpte en ödegård, som han döpte till Sångs. Med sig hade han Gerda som fött honom tre barn, innan han till sist tog henne till maka. I Sjugare fann de ro.
Efter sin död 1931 tilldelades Erik Axel Karlfeldt postumt Nobelpriset i litteratur.
Mormor Gerda överlevde honom med 50 år.
Mika Larsson
GERDA KARLFELDT 1883 – 1981
Min mormor Gerda levde hela sitt liv i skuggan av sin make Erik. Och där ville hon vara. Hennes livsresa var enastående.
Gerda Ottilia Holmberg föddes vid årstiden för ”stigens sista halka”, i april år 1883. Efternamnet Holmberg tillhörde soldattorpet i Husby-Sjutolft i närheten av Sigtuna, dit familjen flyttade när pappan fick uppdraget som indelt soldat på Ekolsunds slotts ägor. Hon var nummer nio av tio syskon, varav fem dog i difteri ett par år före Gerdas födelse. De fem barnen dog inom loppet av 18 dagar.
Gerda fick lära sig att livets plikt är arbete, disciplin och uthållighet. Någon egentlig utbildning var inte att tänka på, hon gick sex år i folkskola, men det sista året ägnades varannan dag åt arbete ute på åkern. För det fick hon och syskonen tio öre om dagen i lön. De äldre systrarna, som överlevt liemannen difterihösten 1881, fick flytta till huvudstaden och arbete innan de fyllt femton och Gerda förväntades flytta efter, när hennes tid var inne.
Nitton år gammal hade Gerda redan flera års arbete som tjänsteflicka i Stockholm bakom sig. På hennes tredje arbetsplats inträffar det, som avgör hennes liv. Änkefriherinnan Amalia Mathilda von Düben har flera inneboende. En av dem är skald. Lovande, sägs det. När Gerda inför en Italienresa hjälper honom med resväskan nedför trapporna och till hästskjutsen möts deras blickar. Mötet blev livsavgörande.
Under loppet av elva år föder Gerda tre barn. De har alla tre samme far. Det tredje barnet är en flicka, min mamma Anna. Alla tre registreras i mantalslängden såsom barn till ”Fader okänd”. Det var hans krav. Gerda blev därmed i omgivningens ögon en flicka utan heder. En lösdrivande, en lössläppt, en kvinna utan moralisk hållning. En kvinna värd förakt.
Barnens far blir alltmer känd, till sist uppburen, älskad. Han får en plats i Svenska Akademin. Han blir dess ständige sekreterare. Hans år kantas av passioner, de kommer och de går och Gerda står bortglömd, bortgömd och följer svartsjukt hans kärleksliv.
Min mamma får en födelsedagsdikt på sin ettårsdag, det är mars år 1916, jag har den handskrivna versen hemma. Nu beslutar han sig till sist. De gifter sig. I det dolda. Media låtsas som ingenting - sådan var tiden- men den litterära parnassens högdjur visar i flera fall öppet vad de anser, att Gerda hör hemma. I pigrummet.
”Gerda. Låt dem inte förminska dig!” upprepar morfar. Under alla år, när hon hölls dold, har han stöttat henne ekonomiskt. Visat att han gläds åt barnen. Bekostat en utbildning för henne till sömmerska. Betalat för nya tänder.
Året innan Gerda fyller fyrtio köper Erik Axel en tom åker ned mot sjön Opplimen i byn Sjugare strax utanför Leksand. Han döper den till Sånggården. Han har knappt tio år kvar att leva, hon sextio.
På Sångs utvecklar Gerda kunskapen om traditionella hantverk, arvet från generationer av arbetande bönder. Från linsådd till färdiga lakan och handdukar. Ett broderi, som efter hans död når konstnärlig höjd. Hon inser inte det och det gör inte heller hennes omgivning.
Men hon växer. Gerda vårdar den trädgård Erik skapat på pappret, men som vid hans plötsliga död år 1931 ännu inte står färdig. ”Till älskad Makes minne” broderar hon täcken, stolsdynor, mattor. Sin ungdoms vackra hållning behåller hon livet ut och soldatungens intellekt och humor blir med åren alltmer uppenbara för omgivningen. Och beundrade.
När Gerda Karlfeldt, född Holmberg, avlider år 1981 i samma apriltider, som när hon föddes, är hon en kvinna som bär inte bara sitt namn utan även sitt liv med stolthet. Det är hög tid att berätta mer om vägen, som förde henne dit.
Mika Larsson
GUSTAF THEODOR WALLÉN 1860–1948
Gustaf T. Wallén föddes och växte upp i Klarakvarteren i Stockholm. Fadern var vaktmästare vid lotsverket och hade vid sidan om en snickarverkstad. Modern drev en fotvårdsmottagning.
Wallén började studera vid Stockholms slöjdbyggnads- och yrkesskola, men gick efter ett år vidare till Konstakademins Principskola och Konstakademin åren 1876–1885. Kurskamrater var bland andra Anders Zorn och Bruno Liljefors. Åren 1888–1892 var Wallén på resestipendium. i Paris. Han vistades periodvis även i Bretagne där han målade sitt kanske förnämsta verk, ”I Sorgehuset” (”La Maison Mortuaire”) en interiör med en familj som sörjer sitt döda barn. För den fick han guldmedalj av tredje klassen och målningen köptes av franska staten. Wallén företog även en längre studieresa till Spanien, Nordafrika och Capri.
Under denna tid präglas Walléns produktion i första hand av genremåleri, vardagsscener, ofta vid havet. Samtidigt utvecklade han också ett friluftsmåleri som vittnar om teknisk skicklighet och känsla för den speciella luft och atmosfär som finns på platser som Paris, Bretagne, Italien. Från sekelskiftet vistades Wallén i allt längre perioder i Leksand och byggde ett hem i sann nationalromantisk anda, Walléngården på Åkerö. Från och med flytten inspirerades han alltmer av epokens ideal och målade många kvinnor i sockendräkt, i vardagliga sysslor på gården eller i byn. 1904 får han en elev, Lilly Segerdahl, som kom att följa honom livet ut och som delade hans vision om en hantverksskola för ungdomar. Lilly Segerdahl avled 1946 och Wallén 1948. Walléngården och ett startkapital utgjorde den donation som bildade grunden till Leksands folkhögskola med start 1953.
Christina Munck Eriksson
LILLY SEGERDAHL 1874 - 1946
Lilly Segerdahl föddes 1874 i Dala Husby i södra Dalarna. Som 13-åring flyttade hon tillsammans med sin mor till Stockholm.
Hon började tidigt studera måleri vid privata skolor och vid nitton års ålder blev hon antagen vid Tekniska skolan (nu Konstfack) till en treårig utbildning.
I början på 1900-talet träffade hon konstnären Gustaf Theodor Wallén och blev hans elev.
Hon har betraktats som en osjälvständig konstnär som i sitt konstnärskap inte stod på egna ben. Segerdahl var 14 år yngre än sin lärare och hade inte erfarenheten som denne. Men hon kom kanske på ett annat sätt än Wallén att pröva den yngre generationens gestaltning och uttryck, något som vissa av hennes målningar tyder på.
Wallén har sagt att hon inte nådde upp till ett intressant och fullödigt måleri men att hon ”hade färgen”, något som Wallén underförstått medgav att han själv inte hade på samma sätt.
Lilly Segerdahl var engagerad i frågan om ungdomars möjligheter till hantverksutbildning och bidrog till den donation som Gustaf Wallén testamenterade till Sveriges hantverksungdom, grunden till Leksands folkhögskola.
Lilly Segerdahl bodde I Leksand utom de sista två åren
Christina Munck Eriksson
HUGO ALFVÉN, 1872 – 1960
Hugo Alfvén föddes i Stockholm 1872. Elva år gammal började han spela piano, men övergick snart till violin. År 1887, 15 år gammal, antogs han som elev vid musikkonservatoriet. Samtidigt ägnade han sig åt sitt måleri. År 1896 komponerade Hugo Alfvén sin första symfoni och karriären som violinist sköts åt sidan. Genombrottet kom 1899 med uruppförandet av Alfvéns andra symfoni. Under en lång period vistades han utomlands för studier, vilka kombinerades med kompositionsarbete.
Under en resa till Sicilien år 1902 mötte han danska konstnären Marie Krøyer och de inledde en relation – en problematisk sådan – eftersom Marie redan var gift med målaren P S Krøyer. Till Leksand kom Hugo Alfvén redan 1904 och orten blev så småningom hans egen. I Leksand bildade Alfvén Siljanskören som han ledde under många år och tillskrev många körverk.
1910 anställdes Hugo Alfvén som director musices vid Uppsala universitet, en tjänst som gav honom en trygg försörjning, men också en upphöjd position i svenskt musikliv. I Uppsala ledde han manskören Orphei Drängar som skulle bli ett av hans viktigaste instrument.
1912 gifte han sig med sin Marie. Paret var redan föräldrar till dottern Margita. Äktenskapet varade till 1936.
Efter pensioneringen 1939 flyttade Hugo Alfvén och hans dåvarande hustru Carin permanent till Leksand. 1945 stod Alfvéngården klar som bostad. Här skrev Hugo Alfvén sina memoarer som gavs ut i fyra band (1946–52). Hugo Alfvén räknas som en av Sveriges allra främsta tonsättare. Hans musik tillhör den sena nationalromantiken, byggd på en blandning av centraleuropeiska stildrag och svenska, ofta folkmusikaliska influenser. Som kompositör var han en dyrkare av det svenska: den svenska historiken och den svenska naturen. även idag används hans musik för att skapa nationella stämningar. Hugo Alfvéns produktion som tonsättare blev stor. Han var flitig och fick ett långt liv. Spännvidden är påfallande: från verk för mycket stor orkester, till solosånger som finns på repertoaren hos nästan alla svenska sångare. Utöver detta hans arbete med att komponera körsånger – till de mest sjungna hör utan tvekan hans folkvisearrangemang. Hans sånger och inte minst körverk är ändå mest levande idag. Hans solosånger har en stark uttryckskraft. Ett exempel är ”Saa tag mit Hjerte” som var en namnsdagsgåva till dåvarande hustrun Carin, 1946. Av körverken tillhör framför allt hans arrangemang av folkvisor den stående repertoaren. Vilken körsångare har inte sjungit ”Tjuv och tjuv”, ”Och jungfrun hon går i ringen” eller ”Uti vår hage”? (https://www.alfvengarden.se/hugo-alfven/)
Gunnar Ternhag
MARIE KRØYER, CARIN ADOLPHSON OCH ANNA LUND
Vilka var kvinnorna som gifte sig med Hugo Alfvén? Hur var det att leva med den store tonsättaren, som brottades med både egna och andras förväntningar på nya stordåd? Den beryktade kvinnokarlen med smak på livets goda, men med dålig hand om ekonomin. Han som i nytänkande kretsar inspirerades av kärleken och erotiken, mitt i den livliga sedlighetsdebatten.
Marie Krøyer, Carin Adolphson och Anna Lund vågade alla kärleken. Kanske visste de inte riktigt vad de gav sig in på?
MARIE KRØYER, F TRIEPCKE, 1867 – 1940
Marie föds i Frederiksberg, i Danmark. Hon vet tidigt att hon vill bli konstnär och kämpar för kvinnors rätt till konstnärlig utbildning. Bland annat bidrar Marie till att starta ”Den lille malerskole” vid Kunstnernes Studieskole i Köpenhamn, där kvinnor ges möjlighet att måla och teckna efter levande modell.
År 1888 reser Marie ensam till Paris, för vidare studier. Där förälskar hon sig i en av Danmarks mest omtalade konstnärer – P.S Krøyer. Paret gifter sig år 1889 och blir en central del i den omtalade konstnärskolonin på Skagen.
Under en rekreationsresa till Sicilien år 1902, möter Marie tonsättaren Hugo Alfvén. Den himlastormande förälskelsen leder till att hon år 1905, blir gravid med Hugo’s dotter Margita, lämnar P.S Krøyer som tidigare motsatt sig skilsmässa. Kvar i Danmark blir dottern Vibeke. Först år 1912 gifter sig Marie och Hugo. Efter skilsmässan år 1936 väljer Marie att återta sitt tidigare namn Krøyer.
Marie Krøyer’s eget konstnärskap uppmärksammades långt efter hennes död. Hon inspirerades av Arts and Crafts-rörelsen och är idag känd för sin formgivning av de vackra hem hon skapade. Däribland Alfvénsgården i Tällberg.
CARIN (CATHARINA) ADOLPHSON 1891 – 1956
Carin växer upp tillsammans med sina morföräldrar i Kohlbäck, där de driver ett gästgiveri. Hon är tidigt hjälpsam i verksamheten, vilket lägger grunden för hennes omtalade servicekänsla och förmåga att möta andra människor.
År 1913 gifter sig Carin med Ernst Adolphson. Paret bosätter sig i Västerås, i samma hus som Ernst har sin tandläkarpraktik. År 1914 föds dottern Kajsa.
Under en vistelse i Leksand, julen 1926, träffar Carin tonsättaren Hugo Alfvén. Ett halvår senare lämnar hon sin man. Skilsmässan löses formellt år 1929.
När Hugo Alfvéns skilsmässoprocess med Marie Krøyer är över år 1936, gifter sig Carin och Hugo. De har då levt tillsammans en längre tid. År 1939 flyttar paret permanent till Leksand, där de umgås flitigt med en rad kulturpersonligheter. Genom sitt skarpa intellekt, sin stora humor och sin omtalade gästfrihet är Carin en central gestalt i den sociala samvaron.
Carin och Hugo flyttar in i den nybyggda Alfvéngården i Tibble, år 1945. De lever tillsammans till år 1956, då Hugo blir änkling.
ANNA LUND, 1891 – 1990
Anna växer upp i Mora, som ett av sju syskon. Hon och brodern Oskar är från ung ålder engagerade i Siljanskören, som leds av Hugo Alfvén. Det finns en rad sparade brev mellan Anna och Hugo, så tidigt som från år 1910. Han är hennes ungdomskärlek, men hon avråds från att gifta sig med honom.
När Hugo blir änkling år 1956, får de kontakt igen. Anna har då drivit ett turisthotell i Kråkberg. År 1959 gifter de sig. Han är då 87 år gammal och hon nära 20 år yngre.
Lina Allgulin
LILLE BROR SÖDERLUNDH 1912 - 1957
– tonsättare och viskompositör
Alla kände Lille Bror Söderlundh. Han hade en förkrossande personlig charm. Hans tonsättningar av Nils Ferlins Får jag lämna några blommor och När skönheten kom till byn blev allas egendom samtidigt som han själv blev ”hela Sveriges Lille Bror” med sin ljusa sångröst och sitt raffinerade sätt att spela gitarr.
Lille Bror Söderlundh föddes i Kristinehamn 1912 och påbörjade sin violinistutbildning på Musikkonservatoriet i Stockholm. Genombrottet kom 1939 då den första vissamlingen med de välkända tonsättningarna av Ferlins dikter publicerades. Till populariteten bidrog hans egen medverkan i grammofoninspelningar, radiosändningar och filmer. Nils Ferlin fick ett avgörande inflytande på vägen mot berömmelsen som viskompositör. Gemensamt för båda var känslan för traditionen, känslan för den kraft och kvalitet som fanns i låtarna och visorna. Ferlin använde det folkliga materialet som uppslag och utgångspunkt i sin diktning. Också Söderlundhs musikskapande vilade på folklig musikalisk grund.
Men Lille Bror Söderlundh skrev också musik för revyscenen, för teatern och för baletten. Som kapellmästare hos Karl Gerhard skrev han melodin till revykupletten Den ökända hästen från Troja, som var en svidande uppgörelse med nazismen. Han komponerade originalmusik till mer än tjugo spelfilmer, skrev musik för barn men också djupt allvarlig musik vid sidan av schlager och musikaliska skämt. Han skrev kammarmusik och flera solokonserter. Concertino för oboe och stråkorkester har sedan uruppförandet 1944 funnits på den svenska orkesterrepertoaren.
Från 1943 bodde Lille Bror Söderlundh med familj i Västanvik, Leksand, där han tillhörde familjen Jobs genom sitt gifte med keramikern och textilformgivaren Lisbet Jobs. Här arrangerade han låtar på uppdrag av spelmanslaget och ledde Leksands Manskör, ett arbete som lockade honom att börja komponera för kör. I Sånger och visor för manskör finns tonsättningar av dagsaktuella poeter. När han senare inledde ett samarbete med Borganäskören i Borlänge, tillkom versioner för blandad kör.
Omvärlden hade till en början svårt att acceptera Lille Bror Söderlundhs mångsidighet. Att vilja omfamna hela det musikaliska fältet var främmande för de flesta av hans komponerande kolleger. Att ena dagen skriva melodiskt glimrande tonörhängen och att nästa dag skriva seriösa kompositioner kunde inte vara möjligt, menade många, men för honom själv var detta en riktig och – från hans synpunkt – logisk utveckling. Med Konsert för violin och orkester från 1954 fick han sitt erkännande som seriös tonsättare. Många hade väntat sig att han skulle spinna vidare på harmoniken och melodiken från visorna, men violinkonserten var skriven i en starkt modernistisk stil.
I stället för att ägna de kommande åren åt fortsatt komponerande tillträdde han tjänsten som musikledare för Borlänge stads musikskola och konsulent för folkskolans musikundervisning. Mycket oväntat avled han i en hjärtattack 1957, bara 45 år gammal. Lille Bror Söderlundh är gravsatt på kyrkogården i Leksand. På graven finns ett Ekshäradskors som ska påminna om hans värmländska rötter.
Christina Mattsson