Tobias Lund: ”Speltoken: Hugo Alfvén och rosens klang”
Gidlunds förlag
Inbunden 518 s. Utgivningsår 2022. ISBN 978-91-7844-466-3

Ett av flera syften med min bok är att demonstrera för musikvetare hur mycket de har att vinna på bred och djupgående kontextualisering – och för idéhistoriker, konsthistoriker, litteraturvetare, teologer med flera att även symfonier och annan instrumentalmusik kan vara med i leken när människan försöker bli klok på sig själv och sin plats i världen. Alfvén skrev ”världsåskådningsmusik”, säger författaren och musikvetaren Tobias Lund.

Konkret analyseras Alfvéns musik från decennierna omkring år 1900 parallellt med en undersökning av hans musikaliska, litterära, konstnärliga och filosofiska preferenser, samt av hans umgänge med bildkonstnärer (Alice Nordin, Carl Milles, Anders Zorn, Gustaf Ankarcrona, Robert Thegerström), författare (Verner von Heidenstam, Karl-Erik Forsslund, Amelie Posse, Ernest Thiel) och ideologer och folkbildare (Ellen Key, Anton Nyström).

Speltoken – Hugo Alfvén och rosens klang gör inte bara klart att Alfvéns musik är långt mera komplex och innehållsrik än vad man ofta har antagit, utan öppnar också ett nytt, musikhistoriskt perspektiv på ett avgörande skede i Sveriges moderna historia.

Tobias Lund är musikvetare verksam vid Lunds universitet, musik- och operakritiker, författare och föreläsare. Speltoken är hans tredje bok, efter doktorsavhandlingen om Franz Schuberts tidiga sånger (2009) och en bok om Eduard Tubin (2011) som han skrev tillsammans med tonsättarens son, Eino Tubin.

Hugo Alfvén – liv och verk i ny belysning. Red. Gunnar Ternhag & Joakim Tillman. Gidunds 2012. 281 s. Ill. Not.

• • • • • • Tobias Lund, Hugo Alfvén som renässanstonsättare
          • Owe Ander, ”…musikens högsta och rikaste konstform…”: aspekter på instrumentation, orkestrering och satsteknik i Hugo Alfvéns tre första symfonier
          • Asbjörn Ö Eriksen, Fra Johan Svendsens norske til Hugo Alfvéns svenske rapsodier: gjennomgripende påvirkning eller sporadiske likhetstrekk?
          • Gunnar Ternhag, Hugo Aflvéns Midsommarvaka i interartiell belysning
          • Camilla Hambro, Hugo Alfvéns gjenbruk av Norges sangskatter i filmmusiken til Synnöve Solbakken (1934): en Reader’s Digest til norsk nasjonalromantikk?
          • Martin Knust, Det pittoreska i Hugo Alfvéns musik: en musikikonografisk studie
          • Henrik Karlsson, ”Hans alstringsförmåga tycks vara uttömd”: Peterson-Berger vs. Alfvén
          • Joakim Tillman, ”Jag ville dikta en apoteos över den jordiska kärlekens högsta lycka”: om tillkomsten av Hugo Alfvéns fjärde symfoni och dess erotiska innehåll
          • Toivo Burlin, ”Så fick vi med en flicka till!”: spatialitet, temporalitet och identitet i Hugo Alfvéns inspelningar av Midsommarvaka och Bergakungen 1954

Joakim Tillman, ”Form och innehåll i Hugo Alfvéns symfoniska dikt En skärgårdssägen” STM-Online vol. 13 (2010)
Abstract: Form and extra-musical content in Hugo Alfvén’s symphonic poem En skärgårdssägen<

Jan Olof Rudén, ”Hugo Alfvén – tonsättaren i akademiens och studentsångarnas tjänst”
i: Doktorspromotionen fredag 28 maj 2010, s. 8-27. Acta universitatis Upsaliensis. Ser B Inbjudningar; 161. 
Tonsättaren Hugo Alfvén fick lov att se sig om efter en anställning för att försörja hustru och barn. Därför sökte han tjänsten som director musices vid Uppsala universitet och tillträdde höstterminen 1910 för jämnt 100 år sedan. Hans åligganden bestod i att dirigera Akademiska Kapellet vid akademiska högtidligheter och vid reguljära konserter, att meddela instrumentalundervisning till studenterna och att föreläsa i musikhistoria. Dessutom fick han i uppdrag att till Universitetet komponera och uppföra Kantat vid Reformationsfesten i Uppsala 1917 och Kantat vid Uppsala universitets 450-årsjubielum 1927. Redan 1907 hade han på universitetets beställning komponerat Uppsalarapsodin till Linnéfesten. Alfvéns avsked från director musicesposten var 1939 då han lämnade Uppsala och flyttade till Dalarna. Samma år som han tillträdde sin tjänst i Uppsala blev han vald till dirigent för Orphei Drängar som han inte lämnade förrän 1947. Till och från var han även dirigent för andra uppsalakörer. Alfvén kom på detta sätt att sätta sin prägel på en stor del av Uppsalas musikliv.

Lennart Hedwall, ”Mångdubbelt eko kring nejden far. Legenden Hugo Alfvén.”Sångare!En bok om svensk manskörssång och Svenska Sångarförbundet. Red Carlhåkan Larsén. Stockholm 2009, s.83-99. Ill.
Hedwall menar att Alfvén blev en legend redan under sin livstid. En bidragande orsak var att han dirigerade elitkören Orphei Drängar under mer än 30 år. Flera generationer av akademiker som körmedlemmar spred hans rykte ut i landet efter avslutade studier. Alfvén kunde konsten att formulera sig så målande att hans yttranden blev ihågkomna. När han som förbundsdirigent i Svenska Sångarförbundet dirigerade jättekörer på 6000-7000 sångare utan att använda andra hjälpmedel än sina händer och armar gjorde det sensation. De många avskedskonserterna när Alfvén lämnade Uppsala vid pensioneringen, både som kördirigent och som orkesterdirigent med egna verk var uppmärksammade händelser. Därefter skrev han sina memoarer i fyra band som kom att stadfästa den bild av honom som han själv skapade. Sist men inte minst lämnade Alfvén ett rikt arv efter sig med sina kompositioner som han själv dirigerade när tillfälle gavs och som har väckt ett nytt intresse i våra dagar.

Leif Finnäs, Dragspelshatare som ändrade sig. Nr 2: Hugo Alfvén.
Accord utg av Svenska dragspelsförbundet i Finland. Årg 6 (2008):2, s. 4-5.
På gamla dagar fick Alfvén en förfrågan från den norske dragspelaren Aage Grundstad om han kunde acceptera att hans folkvisebearbetningar spelades på dragspel. Alfvén svarar den 10/8 1957 ”Jag sänder Eder nu några folkvisebearbetningar, både glada och vemodiga. Beträffande trekksspillet så har ju dess tekniska konstruktion utvecklats alldels oerhört under de senaste decennierna, så att man numera kan spela så godt som vad som helst i fråga om tekniska svårigheter, men dess klangfärg har icke förändrats. Det är en ren smaksak, om man tycker om den eller icke. För min del har jag icke något emot att Ni spelar mina stycken på trekkspill (i Sverige kallas det dragspel)”

Nathan Leaf: Hugo Alfvén and his a cappella choral music
Diss Univ. of Texas, Austin, 2006. UMI.
Avsikten med avhandlingen är att ge en kort levnadsteckning , särskilt med hänsyn till a cappella sångerna, att översätta alla vokaltexterna till engelska, något som upptar nästan hälften av boken och att ge uttalsanvisningar för svenskan i körsångerna – allt för att underlätta för engelsktalande att framföra körsångerna

Alfvén i dur och moll ; Hugo Alfvén ; Alfvéns final
(i: En orkester av röster : Orphei Drängar 150 år av Christer Åsberg m fl. – Stockholm, 2003. Atlantis, sid 147-191)

Hugo Alfvén – en vägvisare
Gunnar Ternhag & Jan Olof Rudén (red.).
Hedemora, 2003. Gidlunds. 228 s.

 

Hugo Alfvén: Brev om musik
Utgivna och kommenterade av Gunnar Ternhag.
Gidlunds, 1998. 181 s.

 

Jean-Luc Caron: Dictionnaire Hugo Alfvén (1872-1960)
(Bulletin no 21 de l’Association francaise Carl Nielsen) 108+28 s.
Hugo Alfvéns liv och verk från A till Ö nu tillgängliga för fransktalande.

Hugo Alfvén: Med hälsning och handslag : Brev om musik m.m. 
Utgivna och kommenterade av Gunnar Ternhag. Pris:
Gidlunds, 2001. 120 s.

Anna-Greta Heyman: Kulturbevararen
Stockholm 1998, Carlssons.
Boken handlar om Krök Jerk, dvs folkskolläraren i Leksand Erik Olsson. Hans biografi skrivs här av dottern. Krök Jerk var i mångt och mycket hjälpreda åt Alfvén. Därför finns mycket läsvärt i denna dalapräglade bok.

Tonni Arnold: Balladen om Marie : en biografi om Marie Kröyer
Köpenhamn 1999, Lindhardt og Ringhof. 2000 utgiven i svensk översättning av Ann-Mari Seeberg på Forum
Tonni Arnold har på grundval av brevväxlingar och andra dokument tecknat en levande bild av Marie Kröyer i hennes båda äktenskap med Sören Kröyer och Hugo Alfvén.

Gunnar Ternhag: Överlägset och ödmjukt hos brevskrivaren Hugo Alfvén
(Ordets makt och tankens frihet : om språket som maktfaktor) (Humanistdagarna vid Uppsala universitet 1999, s. 314-324.)